igår började jag läsa den HÄR boken. "och himlen var oskyldigt blå" av Charlotta Ölander. efter lite intentivt läsande denna morgon har jag lite mindre än halva kvar. den känns hemsk men hittills har jag inte blivit illa berörd mer än jag blev då när allt hände. det är en så glad klang i hela berättelsen även om den handlar om förödelse. inget feel pitty utan bara rent fakta - "detta hände, detta gjorde jag". tror den kan vara riktigt bra. hoppas slutet håller klass. dessutom tycker jag ju som sagt om katastrofer och svåra människoförhållanden. inte tycker om. men intresseras av. vill gärna ta del av. kanske är bättre ord. nu, efter att ha kommit en bit i boken, har jag tagit en paus. behövde göra annat en stund och då har jag googlat lite videoklipp från händelsen. dessutom läst lite intervjuer med henne och hennes sambo. riktigt intressant och då jag sätter mig så väl in i händelser känns det konstigt att läsa intervjuerna på riktigt som ajg nyss läst om i boken. mycket märklig känsla. hur som helst. nu ska jag slösurfa en stund för att få lite annat i tankarna. sen ska jag gå på tur. en lite, för vädret är sådär, men ändå en tur.