det är med sorg i hjärtat och tårar lite överallt som jag lämnar karlskoga och sverige den här gången. egentligen är det väl inte så big deal, jag har ju redan flyttat, men det känns tungt att det här var sista gången jag satte min fot i rosendalshemmet. nästa gång har mamma och cecilia hunnit flytta därifrån. cecilia till pappa på heltid, och mamma till stockholm. givetvis ser jag fram emot att åka dit och hälsa på, att få bada pool och hänga på diverse nyrenoverade (för jag räknar med att planerna skrider till verket ganska snart, om jag känner min mamma rätt) morgonställen, mittpådagenstället och kvällsställen i trädgården och inne. det kommer bli super, men grejen med det hela är ju också att nu kommer jag inte träffa mamma lika ofta som förut, nu blir det ett helt projekt att åka och hälsa på, istället för att cykla 10 minuter från pappa, när jag väl är i karlskoga. nu blir det en hel resa för att få träffa. och det går mig sorglig i hjärtat. det längsta jag har varit ifrån mina föräldrar någonsin tror jag var ibörjan då vi flyttade hit. då var vi inte hemma på en månad, och jag höll på att dö av längtan redan då. hur ska det gå nu, när det kommer varaminst två månader tills vi ses igen? och vi kommer aldrig mer få sitta i världens mysigaste trädgård och ha kalas eller frukost i solen. jag bara hoppas att det förflyttas till deras nya casa, och att jag kommer känna mig lika varmt välkommen där. jag hoppas. men det är väl det här som är grejen med att bli vuxen. man kan faktiskt inte haaa ett eget rum att alltid komma tillbaka till. nu är jag lagom stor, jag har valt att flytta till norge ihop med robert, det var mitt val. jag har valt att inte bo kvar hos mina föräldrar nu, det var bara mitt val. för mig var det i lagom tid. vissa flyttar tidigare, vissa senare. jag gjorde det i min egen perfekta tid. men lite saknad och lite sorg kommer jag ändå att känna. jag har så många fina minnen därifrån. rosendal var fina år, och när sorgen och saknaden har släppt kommer jag gå förbi där med ett leende på läpparna då massor av fina minnen dyker upp. och mamma har jag alltid nära mitt hjärta. så det oroar mig inte ett dugg. även om jag kommer sakna sönder henne lite extra nu ett tag. men desto kärvänligare när vi väl ses sen. jag längtar.

kärlek,

lala