onsdagen det 6e juni blir starten på ett par bra dagar. tack sverige för en passande röd dag. förvisso måste jag ta ledigt tors och fre. men still, slapp i allafall att ta ledigt en av dagarna. anyway, det är dagen då vi beger oss ut på färd. jag gillar färder, helst ska det vara soligt, inte solen i ögonen, men så att man märker att vädret är bra. och sålänge man har ac i bilen ska det inte vara några problem. jag gillar nya platser och jag tycker om robi. så det kommer bli en bra combo. solglasögon ska med, likväl som solstolar och flip-flipar. jag är helt inställd på fint väder, och kommer nog sura lite om det är molnigt och jag bara bävar för att det skulle regna. men just in case att det skulle ske har jag en reservplan. eller två faktiskt. det ena var ett lysande förslag av mimmi vilket innebär en massa pengaslös och shopping för mig. men jag gillare, en endaste dag. det får man. det andra alternativet är i äkta svenssonsemester-anda, sällskapsspel. uno är givet och sen får vi gå på känsla. hur som helst är jag säker på att det kommer bli en förbannat mysig semester. vila ut sig lite, borsta bort lite skoldamm, och kanske bli av med den ständiga huvudvärken. dessutom att spendena 5 dygn med min bästa är att se fram emot. uppdatering kommer senare. om vädret var kasst kommer det börja i stil med "skit också, at least we got uno."

ska försöka ta lite bilder också. och jag hoppas, hoppas att jag hinner få nya objektivet innan vi åker på onsdag. håller tummarna to the bones. för jag är förväntansfull efter den runda standen och trädet vid stupet.

ciao dolls.

idag har jag funderat mycket på mina människor runt om. hur mycket som förändras på kort tid, och hur mycket som läskigt nog är detsamma. människor som man trodde skulle stay the same för alltid är helt plötsligt gravida och har flyttat till norrland? vad är det?! medan andra man möter på stan fortfarande är bästa kompisar och fortfarande är såna man helst skulle undvika att just stanna och prata med. vänner man inte umgås med men vet att dom alltid finns kvar, och andra som känns mer tappade. det kan kännas som en loss att bli av med vänner, för vänner är ju bara dom som är närmare än både bekanta och polare. lite bättre än alla andra helt enkelt. eller är det verkligen så? kan inte hela den här vännergrejen vara precis som jag vill? egentligen kanske de människor man valt att kalla bästavänner bara är som vilka andra människor som helst, inte så mycket bättre, jag har kanske skapat den här bästhetsstatusen åt dom? det kanske bara är jag. men när jag på distans ser hur tråkiga och sorgliga vissa såkallade vänner är så funderar jag mer och mer på den här illusionen jag byggt utav dem. höja upp folk hit och dit på pedistaler bara för att de kändes ju så bra, en gång i tiden. anyway. en annan sak är det med vännerna man har kvar. en befinner sig i samma stad, vi umgås nästan aldrig, men jag vet att vi har varandra. en annan, som funnits i hela livet träffar jag aldrig numera, en är bortflugen i andra länder, men vi är fortfarande så nära, och en annan är tillfälligt ute och far, men jag längtar tills hemkomsten. två är såna jag träffar så ofta jag kan, och alltid har himla kul med, och en jobbar ihjäl sig, men jag gillar när vi väl har tid att ses och skvallra om allt som rör sig i vår lilla stad. grejen är den att egentligen gör det inget om man tappar vissa, och skaffar nya på vägen. jag tror att det handlar mycket om egen utveckling. endel människor växer man helt enkelt ifrån. att falla tillbaka i gamla spår är inget jag gör. att träffa gamla vänner och umgås med dem är en annan femma för mig. bara för att det är gammalt behöver det inte betyda att falla tillbaka. jag gillar att hela tiden förbättra relationer med de människor jag har nära. och även om uppskattningen itne alltid visas helt självklart så finns den där. mina människor gör min värld.

ciao darlings.

just nu står jag inför ett, för mig, ganska självklart dilemma. men ändå är det svårt att välja när man tänker på omständigheterna som kan komma därefter. säkerhet går väl alltid först, men onödigheter anser jag som just onödigheter. det är en massa jobb jag gör utan att behöva göra det, och jag får inte ut något alls av det. vissa saker kan man göra för att få ut kanske träning och sånt utav det, men detta ger mig verkligen ingenting alls. i have to quit. detta är mitt dilemma, och enda anledningen till att jag hittills har tvekat är inte mig, utan andra runt om som försöker påverka. måhänga att de påverkar så mycket att jag än inte lagt av, men snart. för jag vill inte. det ger inget. idag är sista gången skulle jag tro. hoppas jag. orkar jag? jag har redan så jag klarar mig. och deras tomma hot börjar bli tröttsamma. två-tre brev i veckan lönar sig ingenting för deras del. och otrevligt bemötande är inget de vinner på i längden. nog med allt detta kryptiska för idag. men att skriva av sig är mitt sätt. okej.

ciao darlings.