sju av trettio

min bästa vän, min bästis, heter Jennifer. jag mötte henne första gången på lekis då vi båda var 6 år gamla. efter det har vi hängt ihop var evigaste dag i skolan tills vi tog studenten. vi fyller en vecka isär, tycker olika om ungefär allt och har bråkat oss igenom 18 år av våra liv. herregud! jag började räkna nu, 18 år. arton år. a r t o n, ARTON! vi har känt varandra för alltid alltså. hur som helst. jennifer, eller bubba som jag oftast kallar henne (minns inte ens varför, men ligger så naturligt på något vis), är min raka motsats egentligen. och hade jag mött henne nu hade vi säkert inte gått bra ihop alls. men det är grejen med bästisar. vi har varit med och format varandra. och det spelar ingen roll att vi är så olika som vi är, vi funkar.

det var en period efter gymnasiet vi inte umgicks så mycket, var väl trötta på varandra plus att bubba hade pojkvän som hon satt ihop med då. men så minns jag så väl den gången vi hördes och jag spontant for hem till henne en kväll. jag visste redan innan att den kvällen skulle innehålla skrattattack tills gråten kommer, gråt tills skrattattacken kommer och en heldel smågnabb. och precis så var det. en halvtimme in i besöket fick jag första gråtattacken som sen övergick till skratt. för precis så är vi. det är något speciellt med bästisar helt enkelt. när jag sen for hem (tror klockan var 5 på morgonen eller något sånt) fick jag ett så fint sms, det stod; du är precis lika underbar som du alltid har varit. då började jag gråta igen, i vanlig ordning. hon har en sån inverkan på mig helt enkelt.

en annan gång, många många år tidigare (i mellanstadiet tror jag?) när vi i vanlig ordning satt i favoritgungorna i skogsdungen på skolan och fantiserade om vad vi skulle bli när vi var stora vräkte hon ur sig att "vi två ska ju bo ihop också". det var det självklara i våra då unga dagar. det kommer aldrig inträffa har jag nu insett, och det är lika bra, för vi skulle aldrig någonsin klara av det. vi skulle retas och vara osams för jämnan. givetvis skulle vi ha kul också. men nej, vi är bäst i lagoma doser tror jag, haha. men vi hade i allafall bestämt hur våra rum skulle se ut. jag skulle ha ett med turkosa håriga väggar och genomskinlig vattensäng med levande fiskar i, och hon skulle ha ett identiskt men med rosa väggar. hon skulle bli arkeolog och jag minns faktiskt inte vad jag skulle bli. det var en av många fina gung-stunder vi hade i allafall.

vi har dessutom slickat på lyktstolpar ihop många gånger. en av dem var när vi var på promenad i bråten. tror vi kanske var 14-15 år då. givetvis var det jag som var dum nog att göra det den gången. jag tänkte något i stil med att "men vadå, det är ju bara när man är liten och puckad som man fastnar och inte kommer loss? det måste ju gå bättre nu när man är äldre och inte får panik." tro mig, det är inte så. det slutade med att jag stod i panik och försökte rycka loss min tunga, bubba skrattade så hon dog samtidigt som hon försökte blåsa varm luft på min mun. tur nog blev ingen vittne till detta hysteriska test. 10 minuter och en halv tunga senare gick vi hemåt i skam.

det där med att vi var osams ofta är också kul. jag minns den värsta gången. hon ringde till mig (tror detta var i fjärde klass kanske?) och sa att hon var ihop med kenny, som vi båda var kära i at the moment. jag blev jättearg och slängde på luren. hon ringde då upp och jag lyfte och slängde på. denna process fortsatte ungefär 20 gånger. sen kom pappa hem och frågade varför jennifer ringt 26 gånger på 2 minuter. en stund senare ringde hon igen, pappa svarade, var tyst en stund och gav sen telefonen till mig; evelina du behöver nog ta det här.. när jag tryckte telefonen emot örat hör jag en bölande jennifer som säger att hon bara skojade. sen blev vi vänner igen. det roliga är att jag säkert hade gjort det emot henne. bros before hoes liksom.

från att vi gick i niondeklass till att vi tog studenten bodde i grannar i rosendal. strax innan vi flyttade dit fick jag ett sms av henne där det stod "åh, jag älskar dig skutt, flytta granne med mig så kan vi leka hela dagarna". vilket jag ju sedan gjorde. dessa granndagar var underbara. familjen elgh har fått höra massa roligt som kommit ut ur fröken stenholms mun. hennes kissnödigaste gång är bara en av dessa fantastiska historier.

när vi gick första året på gymnasiet läste vi retorik på svenskan. vi gjorde vårat arbete tillsammans. jennifer höll ett tal om att hålla tal. jag skulle skriva ett tal om oss som vänner, men sen i hemlighet vinklade jag om det till "varför jennifer är min bästa vän". och det där med tal är faktiskt en av mina starka sidor. vilket resulterade i att bubba - åter igen - bölar. jag får henne att gråta då och då. och det där talet, handlar om ungefär allt jag skrivit här nu. om att hon är den där vännen jag kan ringa till mitt i natten no matter what, att vi varit med och format varandra, att vi slickar på lyktstolpar ihop, att jag inte skulle kunna bli av med henne även om jag skulle viljat (vilket - jag understryker - inte för allt i världen skulle vilja!). hon är precis sådär bra som en bästis ska vara.

jag har många bästa vänner, nära bästa vänner. men på något vis har man bara en bästis. det finns ingen som kan ta den platsen. och även om vi ses skamligt sällan nu, även om hon studerar i örebro och jag bor i oslo. även om vi vuxit åt helt olika håll, kommer vi alltid vara bekväma ihop såfort vi ses. och tack vare senast vi sågs vet jag att hon känner likadant som mig. men det tar vi en annan gång. för vissa hemlisar har man helt enkelt bara ihop med sina bästisar.



Vi är förlorare, vi två, sen vi var 17 år