jag kan inte riktigt förstå, eller snarare är det kanske alla andra som har missförstått, men är det inte så att blogg ska vara likt en dagbok? något att skriva av sig på? om man ser på beskrivningen på förstasidan står det i punkform

"Med en egen blogg kan du:

- uttrycka dina synpunkter och åsikter

- kommentera inlägg och händelser

- utbyta kunskap och erfarenheter

- skapa kontakter och bygga nätverk"

det känns som att det ska vara något lite personligt, eller något man intresserar sig av. jag blir bara fruktansvärt fundersam och aningen rädd över majoritetens intressen. det gäller att blogga om senaste sminket och vilka kläder paris och nicloe har på sig. förmodligen är texten tagen från samma stället som bilden dessutom, det vill säga inte personligt för fem öre. jag blir riktigt scared alltså. är ytligheten så utbredd? är det skvaller och fashion som står högst på allas intresselista? vad hände med viktiga saker? rädda världens och liknande? scared. är det möjligtvis så (och kanske förhoppningsvis) att alla människor ser detta som någon tävling? den som bloggar mest och har flest läsare är bäst? jag vägrar att tro att någon kan skriva en bra blogg som skriver 25 gånger om dagen om vilkan kläder dom har idag (okej, i admit, det har säkert hänt att jag gjort någon ENSTAKA gång, men inte varenda-jävla-dag, jag har viktigare för mig än att posera i spegeln med "dagens outfit" all the time, faktiskt, i do). damn, det kvittar vilken blogg man går in på står det alltid som fet rubrik FASHION, sen står det någon gråklädd väldigt vanlig tjej framför spegeln med sin 5mp kamera och tar femton likadana bilder i veckan. är detta fashion undrar jag? är det så mycket fashion att gå klädd som alla andra att man väljer att ha det som headline för att få många läsare? damn.. jag undrar jag.

time to celebrate förresten, idag är nytt rekord på antal sidvisningar på bloggen.
damn det var kul att se.

ciao dolls
/lalu

Jag undrar hur det kommer sig att fångvaktare alltid är såna badass i fängelsefilmer. Jag har sett ett stort antal fängelsefilmer (ja, jag gillar missär och fängelse, det är det som är bra film) och i varenda en finns minst en vakt som är riktigt elak. Just nu kan jag i allafall inte komma på någon film som saknar en, thats for sure. men det är först idag, när jag sitter hemma sjuk som tre ledsna hundar och ser på nyckeln till frihet ännu en gång, som jag riktigt la märke till det, eller tänkte på det. Alltid finns någon. Och då undrar jag, är karaktärerna hämtade ifrån riktiga amerikanska fängelsen? (för det är flest amerikanska fängelsefilmer jag sett) finns det verkligen såna människor? Behöver man vara riktigt elak för att klara utav ett sånt jobb? eller är det hämtat ur tomma intet? bara gjort för att filmen ska bli bättre? och visst, filmen blir bättre, det behövs skurkar i alla filmer som ska ha spänning då och då. och oftast dör någon av de snälla mitt i filmen. men det är inte min point.. någon gång, i tidernas begynnelse av filmskapande var det någon människa som startade trenden med just elaka vakter, och alla andra hakade på, and thats how the story goes. tänk ifall det faktiskt, här i sverige, är lika svinigt på låtsäga kumlaanstalten? där sitter en heldel tunga brottslingar. är vakterna likadana där som vi ser dem på film? vad som händer innanför murarna stannar innanför murarna? och inga kvinnliga vakter fungerar inte alls på grund av att det är för farligt? man måste givetvis ha skinn på näsan för att klara av ett sånt jobb, men det finns en betydelsefull skillnad på att vara stark och att vara grym. jag har många frågor, påståenden och funderingar idag. kanske för att jag varit helt själv hela dagen hemma och bara haft tvn som ljudligt sällskap, vem vet. hur som helst, det jag vill komma till med dagens inlägg är att en gång fanns det en vakt, han var en ganska vanlig kille. jobbade på ett fängelse, tog hand om de inte allt för brutala och kallblodiga typerna. han var tillsynes en bra människa, hade fru och barn och ett hus en bit ifrån stan. detta var säkert en man vissa ansåg riktigt trevlig. jag vet att fallet inte var sånt alls. första gången jag träffade honom fick jag rysningar, jag visste att något inte stod rätt till, men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. efter ett tag fick jag veta varför jag hade känt precis så. och enligt min mening är det denna man ifråga som egentligen borde ha en annan roll på sin arbetsplats. istället för 9- to 5 skulle 24/7 passa honom mycket bättre. det var nog egentligen därför jag från början idag kom att tänka på badassvakter. det finns faktiskt. hämtade från riktiga livet och fastklistrade på film för alla människor att beskåda. när titanic kom ut blev det stor uppståndelse bland människor. att det var tanklöst och rent elakt att göra en film om en katastrof, speciellt när estoniakatastrofen ägt rum inte långt tidigare. givetvis har jag sympatier för alla som själva var med, eller som kände någon som var med om händelsen. givetvis. det vore skrämmande annars. men jag kan inget annat göra än att samtidigt bli förargad över att det krävs en katastrof innan någon protesterar emot det. film är film, så är det. men att en människa ska få agera badass inte bara på film, inte bara på sin arbetsplats utan även på sin hemmaplan, är bara sjukt. jag var liten då, så jag vågade inte göra mig hörd, vågade inget göra. jag blev litad på och det bads om att inget säga. hade det varit idag hade jag protesterat så gudarna hörde. en människa ska ha det straff han förtjänar. är det inte så i vårat perfekta land där familjelyckan råder?

jag är frustrerad, over n out.

idag har jag tänkt över beslutet jag tog igår. anledningen till att jag tog beslutet igår var ekonomin. men idag har jag, alldeles precis nu, tänkt över det igen. och den anledningen var att jag blev förbannad. och det kommer man få höra om det kan jag lova. jag kommer förmodligen var sur ett par dagar nu, eftersom jag verkligen hade fattat ett bra beslut, men nu är tvungen att ändra det igen. endel saker blir man bara så trött på. och jag kan säkert skriva tusen onda ord om varför jag är arg idag. men struntar i det. det gör inte saken bättre, faktum är att vissa saker aldrig kommer ändras. vissa personer kommer aldrig sluta förvåna mig med sin dumhet och sitt dåliga levnadssätt. det är snarare att skratta och peka åt, än att bli arg över. så nu, this is it, mitt dåliga humör ska inte få styra kvällen. istället blir det ett nice meal med hemmagjord sallad ihop med lillstrumpan och sen tvspel allnight. för snart ska jag våga mig på Sin igen.

over n out lovelings.

nu har jag precis ätit en förträffligt (jo för jag använder det ordet då och då, jag lovar!) god kvällsmat med lillasyster och blivande 50åringen papi. innan jag drar vidare på kvällens bravader tänkte jag pusta ut här för en stund. kvällen som väntar kommer innehålla lite cassandragratulationer (eftersom jag inte hunnit det än), lite vin och lite trevligt umgänge, skulle jag tippa. tror det kan bli en fin kväll hur som helst.

nu ska jag bege mig iväg in till bakrummet för kvällens styling + vara garderob till en lillasyster som ska till bronx på spelning. wiwi. hur som helst. its gonna be a happyhappy friday.