jag har, som majoriteten av mänskligheten, två föräldrar. vi kan börja med pappa. hans namn är tony, men genom åren har han fått namn som makaroni, tonini, pikko hirvi (det är hans gamla arbetskollegor som kallade honom det på skoj, då det betyder "liten älg" på finska. och som bekant heter vi ju elgh i efternamn. komiken bland varvsarbetare, alltså.). han är 53 år gammal och bor i karlskoga, i en fin villa vid vattnet. där är vi uppvuxna och jag är så tacksam att han orkat bo kvar där så länge och pysslat om huset så. det är nämligen såhär, för er som inte vet om det, att min far är den snällaste människan jag känner. det finns inget ont i honom what so ever. han är den där som alltid är hjälpsam. konkret exempel: vi stod vid en korsning en gång när vi var mindre, och bilen framför hade fått motorstopp. de andra bilarna bakom började bli irriterade och otåliga. men pappa är inte sån, han hoppas istället ur bilen och i farten säger han, jag är snart tillbaka! sen går han bort till den andra bilen och frågar damen som sitter i om han ska hjälpa henne få bilen ur vägen. hon blir jättetacksam och de knuffar tillsammans bilen till bensinmacken som låg vid sidan av. sån är min pappa. han har förståelse för det mesta och ställer upp för människor i alla lägen. främst mig och min syster. jag kan inte säga att jag varit ett väldigt bortskämt barn, men när det kommer till skjuts och hämtningar var som helst de flesta tiderna på dygnet är min pappa en kung. en annan sak han är kung på är mat. jag är ju vegetarian sedan ett par år tillbaka. och det sista i köttväg jag åt var pappas köttfärssås. som är känd bland vänner och bekanta i karlskoga. det har blivit lite utav en grej, att man åker till vassviksvägen på köttfärssås när man är hemma. bjuder in sig till antingen mig eller lillan, för att egentligen få äta pappas mat. precis så är det!

en annan sak jag gillar med pappa är att han gillar musik. han lyssnar på stones och thin lizzy. och går på spelningar såfort han har möjlighet. han är en såndär pappa som inte försöker vara yngre, såna gillar inte jag. solariepappor som klär sig som om de vore 25 och uppför sig även på det viset. kompispappor. nej, min pappa är en pappa-pappa. som är cool just därför. dessutom är han himla klyftig och lägger alltid saker på minnet. när man är i hans närhet får man tänka sig för vad man säger, för han märker ord precis hela tiden "va, evelina är det verkligen det BÄSTA du vet? verkligen? det BÄSTA?" och liknande. eller när han umgås med sina vänner som är likadana blir det bara kaos, och de retar upp varandra. en gång, då han var med sina vänner, skulle de försöka komma på hur många de visste - från karlskoga - som hade ett smeknamn som var ett djur. tror de kom upp i ca 40 stycken. sånt pysslar min pappa med, när han inte arbetar såklart. jag måste säga att jag inte har dödskoll på vad han specifikt gör på sitt jobb, men han arbetar på bofors, och jag är säker på att han är duktig.

en lite rolig grej som inte så många vet, är att när pappa var liten var han sverigemästare i gocart. så det så.

nu över till min mamma. hennes namn är anna och hon kallas bara för det. anledningen är att såfort hon möter en ny anna hittar hon på ett dubbelnamn till denna anna, tillexempel har vi lilla-anna, anna-norring, silver-anna, just för att hon ska kunna vara bara anna. det är min teori alltså. mamma är 50 år gammal, och i somras då hon (nästan) fyllde (hon fyller i semtember men ville ha poolparty och det har man ju hellre när det är varmt ute) så ställde hon till med stor fest. för sån är min mamma. hon har alltid stora kalas, och alla hon älskar är bjudna. även hon är en hejare på att laga mat. och det har blivit många lyckade "kajsa-varg" recept som hamnat i boken. hur som helst, detta är en så liten - men viktig - del av min mamma. hon är ju så mycket mer! vi kan börja med att hon är uppvuxen i karlskoga men har bott i stockholm också. sen var hon tillbaka en sväng i karlskoga och nu bor hon i västerhaninge ihop med sin sambo anders (& varannanvecka med hans döttrar linnea och maja.) ja, när man tänker efter är hon nog den jag vet som haft flest adresser. vad är du uppe i nu mamma? 10? 15?

av mina föräldrar är jag nog mest lik mamma. vi båda har ett dundrande temperament till att börja med. men jag tror att det är för att vi är väldigt fulla av känslor båda två. och gillar att uttrycka dessa, även om just det där med temperamentet kanske inte är vår bästa del är jag helt klart glad över att hellre ha för mycket känslor än för lite. så tack, mamma. en annan sak om min mamma är att hon var sträng om vissa saker när jag var mindre, men som jag är otrolgit tacksam över nu, bland annat var hon bestämd över att jag inte fick tatuera & pierca mig när jag var 15. "men mamma jag kommer ALDRIG ångra en tungpiercing och stjärnor i svanken. jag vet det! aldrig!. åter igen, tack för det.

min mamma har alltid varit min största förebild egentligen. hon är stark och målmedveten, duktig på det hon gör och otroligt god. sen att hon pysslat med mig och min syster i hela vår uppväxt är jag jättetacksam över. det tog jag som en självklarhet att "såhär gör ju familjer" men det gör ju inte alla? jag kan hundratals barnsånger, godnattsagor & jag kan göra vänskapsarmband. en sån mamma är min mamma. och nu i vuxen ålder är hon oftast den första jag vänder mig till, för hon är bra på problemlösning och det är så många gånger som jag ringt henne helt förtvivlad och sen när vi lagt på känns saker och ting så mycket lättare. hon har även lärt mig att sparka av knäskålarna på snuskgubbar. det är bra att veta hur man gör. när det kommer till min mammas jobb vet jag inte riktigt vad hon gör heller, haha. de har kluriga jobb de där föräldrarna. hon är i allafall forskningsledare / kordinator (tror jag? blev det rätt?). det är i allafall en cool titel. så antar att hon har ett häftigt jobb med mycket att göra.

egetligen kan jag säga så mycket mer. det kan jag alltid. men jag vill i allafall avsluta med att säga stort tack, till er båda, ni har gjort mig till den jag är idag. och jag gillar mig som person och den jag blivit. så ni kan vara stolta. och tack vare era olikheter har jag och min syster fått den kompletta uppväxten ett barn borde ha. och nu som vuxna är ni två personer som både jag och lillan älskar att umgås med. all kärlek till er mina finfina föräldrar!