två av trettio

min första tanke gällande dagens tema var bara "hey, det här har jag redan gjort en gång". för back in the days, när jag gick i gymnasiet, hade en fantastisk svenskalärare och fjärilar i magen, då skrev jag precis detta. en uppsats på 4 sidor som beskrev min första riktiga kär-kärlek. man fick välja, och fjärils&hjärteperson som jag är valde jag just kär-kärlek att skriva om. och personen var givet. det fanns ingen annan jag kunde skriva om. legendariskt idag. ganska roligt när jag tänker efter. hur som helst, den texten är nu gammal och dessutom allt för naken, personlig och sårbar för att skriva ut här mitt i offentligheten. därför har jag valt att skriva om EN av mina första kärlekar. i allafall min största. det är min syster. 

vissa människor - har jag upplevt - har inte starka band till sina syskon. eller, jo, men de känner inte varandra riktigt. umgås inte. tar varandra för givet och kanske helt enkelt "bara" är syskon. min lillasyster - cecilia, lillan - är inte bara min syster. hon är min bästa vän, den person jag alltid har och alltid kommer kunna lita på. hon är den roligaste (ibland bitter-rolig) människan på hela jordklotet. hon är begåvad. vacker som ingen annan. god i hela hjärtat.

jag börjar från början. min syster heter margareta i mellannamn. det är mitt fel, förlåt. anledningen till detta är för att när hon låg i mammas mage, och mamma frågade mig vad babyn borde heta svarade jag så glatt att "hon ska ju heta margareta". mamma undrade givetvis varför jag ville det, varpå jag svarade "för jag tycker det är så fint med den tjocka och den feta". snäll? jo jag vet. det handlade om den där sången ni vet, sången om rida rida ranka, och så kommer han till drottningen margareta den tjocka och den feta. det var tydligen en bra sång just då. hur som helst så hade jag kärlek till henne redan då, men det visste jag ju inte riktigt.

vi har alltid stått varandra otroligt nära. och det finns ingen person som gör mig stoltare än just lillan. när hon år efter år är var med på tomterocken och spelat, och jag fick sådär gråtattacker varje gång för att hon var så duktig på scenen. jag får det fortfarande, v a r j e gång hon sjunger inför publik. med världens sköraste samtidigt starkaste stämma. en annan sak - på tal om stolt - med henne är att hon är så behjärtansvärd. hon tänker alltid med hjärtat i sina handlingar vilket jag tycker är vackert. som då hon var 8 år gammal och kom hem och berättade för mamma och pappa att hon skulle minnsan bli vegetarian. då varken mor eller far var det undrade dom lite varför hon fått denna idé. det enkla svaret var "jag tycker synd om djuren". efter det har hon varit veg. nu, 21 år gammal är hon den enda jag kan ordentligt prata med om djur. hon förstår verkligen det komiska i djur. kan skratta åt kattmatskonservburkar ihop. dessutom är hon den enda som kan förstå ordentligt vilka ångestattacker jag kan få när jag ser djur bli illa behandlade.

för trots alla våra många olikheter, så förstår vi varandra väldigt bra. kanske bäst. och alla mina tatueringar jag gör kommer alltid att involvera dig, på ett eller annat vis. för dig kommer jag ha kvar i alla mina dagar. och jag bär ditt hjärta i mitt hjärta.

 
och en dag kommer jag och du verkligen bli gamla, men jag älskar dig nu.