i natt stod det ett stort hus på ängen nedanför berget i värmlandsskogar. jag minns inte exakt vad alla gjorde där. men det regnade. och till slut kom alla in, dom var arga på mig. så jag kunde inte sova själv. eftersom dom skulle förmodligen döda mig på natten. fick sällskap, men väcktes ändå. sen blev det ett himla spring överallt. stort hus det där. efter ett tag ändrade allt riktning, och istället såg jag massor av människor bli dödade. bland annat en överfallen kvinna. sen ett barn som blev slaget av sin pappa. sen satt vi på sjukhuset, så fick man sitta i olika köer. om man bara skulle plåstras om och gå hem, eller om man hade något att berätta om olyckan. pappan till barnet sa att dom bara skulle plåstras om och gå hem. och att om jag var klok skulle jag sitta i samma kö som honom. jag var rädd och gjorde som han sa. men i sista stund ändrade jag mig, och berättade. så de på sjukhuset tog barnet och släppte in honom i ett liknande sånt lämna-av-dina-barn-här-medan-du-shoppar-på-ikea-ställe. pappan blev vrålförbannad och skrek åt mig att, bäst att du aldrig mer råkar somna du. sen gick han. och det sista jag minns, det jag vaknade av, var en mening till random sjukhuspersonal; jag vill inte dö, men jag vill inte fly från problemen heller.

så alltså. imorse vaknade jag med den inställningen. nu har jag spelat gitarr hela morgonen och ska försöka mig på lite frukost. sen slipa bord tills fingrarna inte orkar mer. det blir en perfekt lördag.

kärlek
lala