jag har reflekterat lite över vad jag själv tycker är bra. alltså, khoma var Lätt bästa spelningen på festivalen jag nyligen entrade. även om det var så stor competition. många duktiga bra artister. men det det handlar om för mig - som det nog alltid handlar om för mig - är intimiteten. deras musik, tro det eller ej, berör hjärtat. kanske inte om man bara lyssnar på låtarna helt upp och ner hemma i soffan en lördags förmiddag klockan 11. men att se dessa fantastiska umebor stå på scenen gör mig som mållös varje gång. hur denna mannen klarar av att få ut så mycket känsla i sina rörelser är för mig ett mysterium som jag längtar efter att få se igen igen och igen. så nu alltså, laddar inför arvika och hoppas jag får ledigt. khoma två gånger på en sommar vore rena drömmen. mitt känslomässiga jag behöver detta.

kärlek
lala