okej. det har varit 17 maj idag. men just nu har jag inte mjlighet att skriva om det. så det kommer senare. nu måste jag skriva om filmen jag sett ikväll. jag var själv hemma då sanna jobbade, därför passade jag på att se den. som jag alltid gör. med filmer jag blivit väldigt rekommenderad att se. av så många. "det är en evelinafilm". hör jag det vet jag att en film är bra, och oftast lever upp till mina förväntningar. dessa filmer är även såna som aldrig får ses mer än max 5 gånger. då tappar de värdet (undantag titanic). de tappar känslan. idag såg jag en sån. 500 days of summer heter den. jag kan säga - utan att överdriva det minsta - att kanske 5-7 personer sagt just "det är en sååå evelinafilm, du måste se den" och det är såna människor vars smak i just film jag litar gott på. så förväntningarna var skyhöga. såklart. hur som helst. nu är filmen slut. och ni vet, den där sången med maria mena, you're the only one, precis så var filmen. småsaker. det som gör allt till det vackra det kan vara. jag som tänkte skriva musik ikväll. eller texten snarare. och jag har ju bitvis, fragment, och det handlar om samma sak, som låten, och filmen. men den var samtidigt så otroligt jobbig att se. jag klarar bara lyckliga slut. jag tycker inte om när det inte blir som förväntat. det gör ont i mitt hjärta att behöva släppa hoppet. även om det bara är på film. och sen slutscenen förstörde allt. jag behöver ju inte avslöja något egentligen, då säkert någon inte sett den. men hur kan man först låta mig tappa hoppet totalt, och sen försöka rädda med en så förfärlig slutscen? däremot är själva budskapet i det hela en lugnande känsla. saker och ting kanske ordnar upp sig tillslut. då det är påriktigt. då det är rätt tajmat. när man inte behöver jaga drömmar utan istället bara kan råka på dem. det ser jag fram emot. och det får mig återigen att hoppas. så under sen senaste 1,5 timmen har jag hunnit mista mitt hopp och vunnit det tillbaka. det var en skitjobbig och konstig känsla. jag blev jätteemotionell. men inte sådär som man vanligtvis blir i kärleksfilmer (detta är ju då i och för sig ingen kärleksfilm, som det så väldigt uttrycks i början). emotionellbiten var bara jobbig. tomhet sådär. eller kanske menlöshet. eller jag finner inte ordet men då när man känner sig hjälplös, heter det hjälplöshet? hur som helst. så kändes det. men ja, filmen hamnar på guldhyllan. alla känner tydligen mig för väl och vet vilka filmer som kommer hamna där. det var allt. 17 maj talar jag om imorgon. nu ska jag dricka vatten och vänta på att sanna ska komma hem.