måste bara berätta vad hon gjorde nyss. katten, alltså. jag kom hem från jobbet (tog en sol & blåst-promenad hem. totally awesome! våren har kommit till oslo så det bara sjunger om det!) och direkt började jag plocka. det såg ut som skit trots att jag städade i förrgår. det känns så himla kul. så, alltså tog jag tag i att städa åter igen. öppna alla fönster för att få in lite frisk luft och sen plocka bort och göra rent. gick ganska smärtfritt trots allt. ibland är det positivt att bo två pers på 40 kvm. hur som haver. medan jag gör allt detta springer ullevi runt som en tasmanskdjävul och brottas med mina fötter. med bordsben. med soffa. med dammsugare. sen nu, när jag äntligen slog mig ner för att läsa dagens post (fick ett mysigt kort från mormor, tack!) tänkte jag att hon kanske skulle kunna tänka sig att bli lugn en stund. jag trodde fel. för sekunderna efter jag landat i soffan börjar hon gnaga på min fot. därefter kloa lite på mitt ben. uppmärksamhetskatt. så jag bestämmer mig för att nu blir det fight. tar upp handen för att boxas lite. och hon reagerar som alla normala katter ska göra. hon attackerar med full styrka. och igen. och igen.. efter en stund är hon så uppretad att öronen står rakt bakåt. nosbullarna (dom där, kinderna? eller ja, vid sidan av nosen hur som helst) är tjocka som vindruvor och pälsen står åt alla håll. samtidigt står hon upp på bakbenen likt värsta björnen och mjauar sitt farligaste. hon såg ut som en liten gremling och jag kunde inte låta bli att sluta bråkas och börja kramas istället. hon är så fin och söt min ulle.