sju av trettio

min bästa vän, min bästis, heter Jennifer. jag mötte henne första gången på lekis då vi båda var 6 år gamla. efter det har vi hängt ihop var evigaste dag i skolan tills vi tog studenten. vi fyller en vecka isär, tycker olika om ungefär allt och har bråkat oss igenom 18 år av våra liv. herregud! jag började räkna nu, 18 år. arton år. a r t o n, ARTON! vi har känt varandra för alltid alltså. hur som helst. jennifer, eller bubba som jag oftast kallar henne (minns inte ens varför, men ligger så naturligt på något vis), är min raka motsats egentligen. och hade jag mött henne nu hade vi säkert inte gått bra ihop alls. men det är grejen med bästisar. vi har varit med och format varandra. och det spelar ingen roll att vi är så olika som vi är, vi funkar.

det var en period efter gymnasiet vi inte umgicks så mycket, var väl trötta på varandra plus att bubba hade pojkvän som hon satt ihop med då. men så minns jag så väl den gången vi hördes och jag spontant for hem till henne en kväll. jag visste redan innan att den kvällen skulle innehålla skrattattack tills gråten kommer, gråt tills skrattattacken kommer och en heldel smågnabb. och precis så var det. en halvtimme in i besöket fick jag första gråtattacken som sen övergick till skratt. för precis så är vi. det är något speciellt med bästisar helt enkelt. när jag sen for hem (tror klockan var 5 på morgonen eller något sånt) fick jag ett så fint sms, det stod; du är precis lika underbar som du alltid har varit. då började jag gråta igen, i vanlig ordning. hon har en sån inverkan på mig helt enkelt.

en annan gång, många många år tidigare (i mellanstadiet tror jag?) när vi i vanlig ordning satt i favoritgungorna i skogsdungen på skolan och fantiserade om vad vi skulle bli när vi var stora vräkte hon ur sig att "vi två ska ju bo ihop också". det var det självklara i våra då unga dagar. det kommer aldrig inträffa har jag nu insett, och det är lika bra, för vi skulle aldrig någonsin klara av det. vi skulle retas och vara osams för jämnan. givetvis skulle vi ha kul också. men nej, vi är bäst i lagoma doser tror jag, haha. men vi hade i allafall bestämt hur våra rum skulle se ut. jag skulle ha ett med turkosa håriga väggar och genomskinlig vattensäng med levande fiskar i, och hon skulle ha ett identiskt men med rosa väggar. hon skulle bli arkeolog och jag minns faktiskt inte vad jag skulle bli. det var en av många fina gung-stunder vi hade i allafall.

vi har dessutom slickat på lyktstolpar ihop många gånger. en av dem var när vi var på promenad i bråten. tror vi kanske var 14-15 år då. givetvis var det jag som var dum nog att göra det den gången. jag tänkte något i stil med att "men vadå, det är ju bara när man är liten och puckad som man fastnar och inte kommer loss? det måste ju gå bättre nu när man är äldre och inte får panik." tro mig, det är inte så. det slutade med att jag stod i panik och försökte rycka loss min tunga, bubba skrattade så hon dog samtidigt som hon försökte blåsa varm luft på min mun. tur nog blev ingen vittne till detta hysteriska test. 10 minuter och en halv tunga senare gick vi hemåt i skam.

det där med att vi var osams ofta är också kul. jag minns den värsta gången. hon ringde till mig (tror detta var i fjärde klass kanske?) och sa att hon var ihop med kenny, som vi båda var kära i at the moment. jag blev jättearg och slängde på luren. hon ringde då upp och jag lyfte och slängde på. denna process fortsatte ungefär 20 gånger. sen kom pappa hem och frågade varför jennifer ringt 26 gånger på 2 minuter. en stund senare ringde hon igen, pappa svarade, var tyst en stund och gav sen telefonen till mig; evelina du behöver nog ta det här.. när jag tryckte telefonen emot örat hör jag en bölande jennifer som säger att hon bara skojade. sen blev vi vänner igen. det roliga är att jag säkert hade gjort det emot henne. bros before hoes liksom.

från att vi gick i niondeklass till att vi tog studenten bodde i grannar i rosendal. strax innan vi flyttade dit fick jag ett sms av henne där det stod "åh, jag älskar dig skutt, flytta granne med mig så kan vi leka hela dagarna". vilket jag ju sedan gjorde. dessa granndagar var underbara. familjen elgh har fått höra massa roligt som kommit ut ur fröken stenholms mun. hennes kissnödigaste gång är bara en av dessa fantastiska historier.

när vi gick första året på gymnasiet läste vi retorik på svenskan. vi gjorde vårat arbete tillsammans. jennifer höll ett tal om att hålla tal. jag skulle skriva ett tal om oss som vänner, men sen i hemlighet vinklade jag om det till "varför jennifer är min bästa vän". och det där med tal är faktiskt en av mina starka sidor. vilket resulterade i att bubba - åter igen - bölar. jag får henne att gråta då och då. och det där talet, handlar om ungefär allt jag skrivit här nu. om att hon är den där vännen jag kan ringa till mitt i natten no matter what, att vi varit med och format varandra, att vi slickar på lyktstolpar ihop, att jag inte skulle kunna bli av med henne även om jag skulle viljat (vilket - jag understryker - inte för allt i världen skulle vilja!). hon är precis sådär bra som en bästis ska vara.

jag har många bästa vänner, nära bästa vänner. men på något vis har man bara en bästis. det finns ingen som kan ta den platsen. och även om vi ses skamligt sällan nu, även om hon studerar i örebro och jag bor i oslo. även om vi vuxit åt helt olika håll, kommer vi alltid vara bekväma ihop såfort vi ses. och tack vare senast vi sågs vet jag att hon känner likadant som mig. men det tar vi en annan gång. för vissa hemlisar har man helt enkelt bara ihop med sina bästisar.



Vi är förlorare, vi två, sen vi var 17 år

sex av trettio

min dag idag har varit så mycket bättre än gårdagen. till att börja med av anledningen att jag varit effektiv och kreativ på jobbet. jag älskar när jag går därifrån och känner mig nöjd med dagens prestationer. sen att jag tog en uppfriskande promenad i rask takt hem gjorde även det sin del. istället för att som vanligt vid denna årstid åka trikk och tänka svordommar om alla runt omkring som trängs eller pratar för högt. för när man jobbar i butik blir man ganska trött i huvudet av att ständigt vara serviceinriktad, att hela tiden le och lyssna. så när jag precis slutat jobba vill jag bara ha tyst runt om mig. musik går bra, men människoröster vill jag gärna slippa i allafall den närmsta timmen. så alltså passade en promenad hem mycket fint just idag. sen gick jag en tur till affären och införskaffade diverse småting inför kvällens happening som är julfest. ja, man kan ju tycka att julen är över. men så fel! det är ju idag julfesten sker mina vänner. sanna har nämligen 4 korvar risgrynsgröt, 2 flaskor julmust samt ett pepparkakshus hon vill bli av med. så varför inte göra något roligt av det och ställa till med julfest? vi bjuder hit alla fina människor på gröt och mandariner, på must och lussekatter och på julebrus och vörtbröd.

vi har öppet hus, så vi har mest sagt att; har du vägarna förbi, titta in och ät lite gröt med oss. och vi hoppas att i allafall någon dyker upp, annars sitter vi här med brutalt mycket mat till oss själva. inte alls något bra alltså. men henka drullar in om en stund och anna och sarah, några favoriter ut eliten alltså. så tror att kvällen kommer bli alldeles strålande. och imorgon städar vi bort julen.

vad är kärlek?
det är för det första (för mig) världens största (och finaste) begrepp, det vill säga omöjligt att svara bara lite på utan att känna sig halvfärdig. jag skulle kunna börja rabbla massa fint och vackert om vad kärlek är för mig. men då det förmodligen skulle bli en hel roman som jag sedan behövde publicera - då en bloggroman inte känns alls lika seriös som en vanlig - så väljer jag att istället visa lite klipp som för mig representerar kärlek. och eftersom jag aldrig lagt upp ett youtubeklipp här i hela mitt liv fortsätter jag på samma spår som tidigare (jag vet inte hur man gör okej?). så här under följer lite sköna länkar som jag ber alla gå in och kika på, för herregud så vackert det är!

1

2

3

4

5

... detta är alltså sådant som ger mig extra fjärilar i magen. då måste det ju betyda kärlek?

fyra av trettio

att skriva om dagens tema - som är mina syskon - känns faktiskt inte som något jag redan gjort. visst, jag har redan skrivit om min kärlek till min syster och vad som gör henne värd att älska så mycket som jag älskar henne. men det handlade ju egentligen mest om henne som person, inte som syster. därför har jag ändå en heldel att skriva idag (inte helt otippat, för är det något jag har tillräckligt mycket av här i världen är det väl ändå ord..) så here it goes. min lillasyster, som är mitt enda syskon, är ganska precis 2,5 år yngre än jag. och så länge jag kan minnas har vi alltid umgåts med varandra eller hur man ska säga. jag är så tacksam över att vi är så nära varandra i ålder att detta är möjligt. det har gett både henne och mig en lekkamrat och vän för livet. jag vet inte om det är så i de flesta syskonrelationer, men det känns som att vi kommer varandra närmare konstant, även om jag flyttat (och tycker det är skitjobbigt då jag egentligen vill träffa dig var evigaste dag lillan).

min syster är en tänkare, hon tänker mer än någon annan människa jag känner. och oftast är det på djupa ting som jag nog aldrig skulle förstå - men jag gör mitt bästa, jag lovar! jag hoppas att tankarna håller sig på ett bra plan och inte äter upp henne helt, som tankar ibland kan göra. men trots alla dessa djupa tankar är min syster lätt att skratta med. och vi skrattar åt töntiga saker. åt att se psykiskt instabil ut och skratta läskigt samtidigt. vi skrattar åt löjliga interna saker som jag knappt minns anledningen till längre. nästan dagligen får jag töntiga sms från lillan. ibland står det att "jag såg nyss en hund som log" och ibland "where are they taking the hobbits?" och angående det sistnämnda blev jag så glad. för jag visade det smset för johanna och förklarade att min syster nog har en hjärnskada. johanna sa att hon avundas att vi har en så speciell humor. då blev jag väldigt glad, för det har vi.

men vi kan inte bara skratta ihop (det vore ju ytligt, herregud). cecilia är en person jag älskar att bara vara med. helst kanske promenera någonstans med. eller sitta på hennes säng medan hon pysslar runt i sitt välorganiserade kaos till rum. där inne finns nämligen lite av ALLT. många djur i alla färger, former och storlekar, mer kläder än någon annan jag känner, skivor i mängder, och en massa smådill. men jag gillar det. det representerar henne så himla bra. välorganiserat kaos, alltså. min syster i ett nötskal, men på ett bra vis.

ibland blir vi osams, det är sällan nu för tiden. men det sker. jag minns senast det blev ordentligt. minns inte vilken tid på året det var, men vi var på marieberg köpcentrum. det gjorde mig ont i hela hjärtat och jag gick med tårar i ögonen och var så nära bristningsgränsen. jag hatar att bråka med dig! jag minns också anledningen, och det gör nog du också. det är oftast den anledningen vi bråkar om. otillräcklighet och uppmärksamhet. det är du och jag, det. men det spelar ingen roll. bråka gör man. och vi är bra på att inte göra det faktiskt.

lily har alltid brytt sig om mig, varit med och skapat mig och funnits där för mig. även om jag gärna vill se mig som den starka av oss (storasyskon ska väl vara det? stora, starka och ta hand-om-iga?) är det så många gånger som vi fått ta ombytta roller. och kanske är det meningen att det ska vara så, trots mitt försök att vilja rädda dig från allt ont i världen. ibland kanske det till och med går över gränsen - förlåt för det i så fall. och samtidigt tack för att du ibland gör samma sak emot mig.

min syster är förresten inte bara supermusikalisk med en fantastisk stämma. hon är även en konstnärssjäl. inte på ett sånt där jobbigt, flummigt, tomas dileva vis, men bara på ett härligt kreativt vis. det är ofta som hennes skapelser är morbida, jag minns speciellt en "eeeeh, lillan vad är det där?" "en rutten livmoder, fin va?" bland annat. men förstår man humorn i det hon gör och tar endel bittra teckningar med en nypa salt är de ju helt underbara! jag har skrattat så många gånger åt smådetaljer som lockigt hår under armarna eller små små mustaschfjun då damen på bild nog egentligen har en mustasch men som hon frenetiskt försöker dölja. för det är just det, varje bild skapar sådan historia. jag  vet inte om alla ser det på det viset, men jag gör. (jag gillar verkligen ditt projektarbete - ett sant mästerverk om du frågar mig!) men det finns mycket vackert också, allt i en salig blandning av fiskar, överviktiga batmans och mänskliga hjärtan. det jag vill säga är att jag uppskattar all din konst. du är duktig och gör mig stolt hela tiden.

någongång igen ska vi bo i samma stad älskade lillasyster. jag vill nämligen ha dig i närheten. inte bara i hjärtat, utan också påriktigt. jag tror att jag behöver den enorma tryggheten som du ger mig. alltid öppna armar och alltid förstående. jag har jättefina substitut här i oslo. helt fantastiska människor som jag litar på och som alltid finns där för mig. och jag är inte alls otacksam över detta, snarare tvärt om. tack alla mina fina vänner för att ni är just det - fina! men ändå känner jag mig halv när du inte är här. nu försöker jag inte tvinga dig till oslo. det var faktiskt jag som ju lämnade dig inte tvärt om. allt jag säger är att jag vill bo i närheten av dig. kanske sammanstrålar vi i göteborg? jag hoppas egentligen det. för allt som håkan skriver om handlar om den romantiska staden. och vore det inte faktastiskt att få gå till alla ställena han sjunger om ihop du och jag?

och på tal om sånger, låtar visor. på något vis handlar alla mina vackraste om dig. och det gör mig lycklig, för då blir jag påmind om dig hela tiden, om allt det fina med dig och om att vi är så bra som vi är du och jag. jag saknar dig dagligen och önskar du var här. idag ska vi fara till frognersäteren på utflykt. du gillar ju inte sånt så mycket har jag fått för mig. men du skulle tyckt om detta, man ser ut över hela oslo. det är vackert.

nu övergick visst den här texten - liksom alltid - från att jag försöker berätta om men sedan istället skriver till. må så vara, nu har jag för er fått berätta bara en liten liten del om min syster. som är den bästa människan jag vet på helaste jorden. tack för det, och sluta aldrig vara underbar.