faktiskt så flinade jag lite smått när jag efter ett tag fattade vad det hela gick ut på. man ska alltså bara följa instruktionerna och se hur bra man är på att styra sin kropp från topp till tå.

skriv ditt namn med lillfingret: evelina

skriv ditt namn med armbågen: e3cfvedklin ba

skriv ditt namn med pannan: e4tfg3e4oinhqw

skriv ditt namn med foten: dveliknas

skriv ditt namn med näsan: eeiha


såhär bra gjorde jag ifrån mig. man kan helt klart se att jag gjode halvlyckade försök helatiden.
många bokstäver är rätt helt klart. wiwiwi.

detta var min kvällsunderhållnings efter en lång dag bestående av jobb, störstädning av rum (från topp till tå, till och med dammade av den gamla kristallkronan tills den gnistrade), brevskrivning (för jag har fått två nya brevkompisar, två tjejer som precis slutat min trea och som vill hålla kontakten), duschning och nu kan jag snart även kryssa i rutan framför "uppdatera bloggen". det var så dags. mycket har hänt. men just nu ska jag se på film och har inte orken. senare kommer ett tipsinlägg. läs det.

au revoir darlings

idag har jag funderat mycket på mina människor runt om. hur mycket som förändras på kort tid, och hur mycket som läskigt nog är detsamma. människor som man trodde skulle stay the same för alltid är helt plötsligt gravida och har flyttat till norrland? vad är det?! medan andra man möter på stan fortfarande är bästa kompisar och fortfarande är såna man helst skulle undvika att just stanna och prata med. vänner man inte umgås med men vet att dom alltid finns kvar, och andra som känns mer tappade. det kan kännas som en loss att bli av med vänner, för vänner är ju bara dom som är närmare än både bekanta och polare. lite bättre än alla andra helt enkelt. eller är det verkligen så? kan inte hela den här vännergrejen vara precis som jag vill? egentligen kanske de människor man valt att kalla bästavänner bara är som vilka andra människor som helst, inte så mycket bättre, jag har kanske skapat den här bästhetsstatusen åt dom? det kanske bara är jag. men när jag på distans ser hur tråkiga och sorgliga vissa såkallade vänner är så funderar jag mer och mer på den här illusionen jag byggt utav dem. höja upp folk hit och dit på pedistaler bara för att de kändes ju så bra, en gång i tiden. anyway. en annan sak är det med vännerna man har kvar. en befinner sig i samma stad, vi umgås nästan aldrig, men jag vet att vi har varandra. en annan, som funnits i hela livet träffar jag aldrig numera, en är bortflugen i andra länder, men vi är fortfarande så nära, och en annan är tillfälligt ute och far, men jag längtar tills hemkomsten. två är såna jag träffar så ofta jag kan, och alltid har himla kul med, och en jobbar ihjäl sig, men jag gillar när vi väl har tid att ses och skvallra om allt som rör sig i vår lilla stad. grejen är den att egentligen gör det inget om man tappar vissa, och skaffar nya på vägen. jag tror att det handlar mycket om egen utveckling. endel människor växer man helt enkelt ifrån. att falla tillbaka i gamla spår är inget jag gör. att träffa gamla vänner och umgås med dem är en annan femma för mig. bara för att det är gammalt behöver det inte betyda att falla tillbaka. jag gillar att hela tiden förbättra relationer med de människor jag har nära. och även om uppskattningen itne alltid visas helt självklart så finns den där. mina människor gör min värld.

ciao darlings.

just nu står jag inför ett, för mig, ganska självklart dilemma. men ändå är det svårt att välja när man tänker på omständigheterna som kan komma därefter. säkerhet går väl alltid först, men onödigheter anser jag som just onödigheter. det är en massa jobb jag gör utan att behöva göra det, och jag får inte ut något alls av det. vissa saker kan man göra för att få ut kanske träning och sånt utav det, men detta ger mig verkligen ingenting alls. i have to quit. detta är mitt dilemma, och enda anledningen till att jag hittills har tvekat är inte mig, utan andra runt om som försöker påverka. måhänga att de påverkar så mycket att jag än inte lagt av, men snart. för jag vill inte. det ger inget. idag är sista gången skulle jag tro. hoppas jag. orkar jag? jag har redan så jag klarar mig. och deras tomma hot börjar bli tröttsamma. två-tre brev i veckan lönar sig ingenting för deras del. och otrevligt bemötande är inget de vinner på i längden. nog med allt detta kryptiska för idag. men att skriva av sig är mitt sätt. okej.

ciao darlings.

jag längtar rätt innerligt efter helg right about now. klockan är strax efter 00.00 och jag ska sova några timmar innan dubbeljobb imorgon. det känns verkligen som torsdag idag. hela dagen har känts som torsdag, och imorgon skulle alltså då vara den efterlängtade fredagen. but no. ännu en dag till att ta sig igenom. det har luktat brandrök hela eftermiddagen och kvällen utanför mitt hus, och jag vet inte om jag ska sova riktigt än, det är aningen oroande att inte veta varifrån det kommer. anyway, anledningen till längtan efter helg är att jag har saker att göra varje dag. fullspäckat schedule så att säga. och just denna helg är det något som jag vill. har slappat bort hela denna veckan, så varför inte göra något hela helgen? fredagen starts with jobb till ungefär mitt på dagen. efter det är min todo nummer ett, träffa robi. nästa todo följer inte förrän lördag 11.00, då är det vernissage på karlskoga konsthall för vårsalongen. lillasyster är med och ställer ut glaskonst så det blir läckert att gå på. sista todoen är på söndagen. förmodligen tar det upp hela min söndag. starts with en bilfärd, lunch och sen konsert som min moster ska vara med i. långt ska vi fara. hoppas det varken är spöregn eller gassande sol. bil är skönast att åka när det är friskt, men inte halt, när det är lite molnigt men inte mörkt. och jag måste välja ut några bra bilskivor. jag vet redan en.

dagen idag har beståt av ett samtal från vik, som sa att jag skulle till en ny skola jag inte jobbat på förut. alltid lite pirrigt med nya skolor, nya rutiner, nya barn och personal. varje gång känns som ens första skoldag och man inte känner något. som ny i klassen ungefär. fast jag tror att man lär sig förbannat mycket på att försöka ha decent samtal med personer man inte känner, utan att det ska bli pinsamtystnad, kanske bara vanlig tystnad. hur som helst, det gick vägen, kändes skönt att få klämma några timmar idag, för tidigare i veckan har jag varit utan. jag har blivit ett tvspelsfreak som ligger och förbannar mig över att jag inte får magus sisters så jag kan ta mig fram lite lättare och göra uppdrag som jag vill. nej, ändring på detta var det tvunget att bli idag. så istället spenderade jag några timmar i solen ihop med kids som ville få fart på gungan och några som lärde sig gå balansgång på räcket.

dagens avslut fick bli ett fint avsnitt greys, mycket dramadrama som vanligt, det hade jag räknat med. och efter det kollat någon svensk film på ettan. den kanalen jag ser på minst, förrutom ctv. men jag har även hunnit vara lite kreativ för dagen. jojominnsan. det har jag. jag har pysslat. hemligpysslat. och mer om det kommer när det blir aktuellt.

helgen är helt klart att längta efter.
för this feeling i have känns pretty damn good.

ciao lovelings

När min telefon inte ringer före halv tio varje morgon, och jag inte har något annat jobb inplanerat redan, då vet jag att det blir en ledig dag. jobbigt på det viset att det blir inga cash indraga just denna dag. men bra på det viset att just idag, eftersom att idag är en sådan dag hon inte har ringt, har jag något annat helt fabulous att lägga min tid på. alla de avsnitt som jag hittills inte sett ur greys. omfg. igår blev jag ägare till alla hittills släppta avsnitt. och idag ska några genomnjutas. fast ändå inte sådär att jag streck-kollar alla direkt. första anledningen till det är att mina nerver skulle nog inte klara av det. jag gråter niagarafall till varje avsnitt, så jag skulle helt enkelt inte palla för mycket dramadramadrama. och för det andra vill jag ändå spara ett par stycken. för detta mina vänner är speciellt, och ses på vid speciella tillfällen. nåja, nu har jag låtit manisk alldeles förlänge. time to go, göra frukost och mysa ner mig i soffan framför favoriterna på Seattle Grace Hospital.

finally har även jag fastnat och bestämt mig för att skaffa en egen blogg. jag kommer nog inte vara världens uppdaterare och skriva 24/7. men då och då skadar ju aldrig. hur som helst. detta är starten.